fredag 26 augusti 2016

2014 Milan Nestarec Antika Podfuck & 2014 Klasika Vlasak


Hmm, förra inlägget blev inte så lyckat. Åtminstone tror jag att den del missförstod min avsikt. Det var absolut inte min avsikt att på något sätt misskreditera Milan Nestarec. Det jag ville komma åt var det perspektivlösa gillandet och flockbeteendet på Instagram. Inte förringa en duktig hantverkares arbete.

Under våren provade jag de flesta av Milan Nestarecs cirka tjugo buteljeringar. Jag gillade det mesta, tyckte en del var fantastiskt medan jag betraktade en del mest som kuriositeter. Det jag verkligen gillade, och fortfarande gillar, hos Milan Nestarec är hans helt egna uttryck som jag tycker kommer fram allra tydligast i Klasika-linjen. Ikväll provade jag om ett av mina favoritviner och ett av de som inte riktigt funkade för mig vid första provningen.

2014 Podfuck är druvren pinot gris som fått två veckors skalkontakt och gissningsvis ett år eller så på fat. Inget svavel tillsatt och ingen filtrering. Jag har öppnat fem flaskor Podfuck och det har förekommit en hel del flaskvariation. Två har varit helt perfekta och hållt ihop även dagen efter, ett par andra packade ihop och tackade för sig relativt snabbt. Tack och lov är kvällens flaska utmärkt. Vinet ser inte så inbjudande ut, mörkt bärnstensfärgat och grumligt.  Doften är är fin med stenfrukt, torkad frukt och karamell. Smaken känns betydligt livligare och mera energisk än doften. Följer doften väl, bra syra och viss bitterhet och grönt te i avslutningen. Verkligen en fröjd att dricka.

2014 Klasika Vlasak är gjord på welschriesling. 25% av druvorna har haft skalkontakt och det har lagrats på 600-litersfat av akacia. Doft med äpple, lite ättiksstick, honung och stenfrukt. Smaken är lite obalanserad med klen frukt och hög syra. Kvällens flaska kajkar ur efter ett par timmar.

Ska jag sammafatta mina upplevelser och intryck av Milan Nestarecs viner så är en slutsats att satsa på Klasika-linjen. Sauvignon blanc, malvasia, pinot gris och veltlin imponerade stort på mig. Allra bäst tyckte jag nog ändå om Nestarecs Pinot Noir som jag definitivt kommer att fylla på av. I Antika-linjen, är det såklart Podfuck som jag satsar på. De övriga vinerna jag provat, cuveen Miky Mauz och Tramin, var spännande och intressanta upplevelser men också rätt far out. Mer intressant än bra. Jag vet inte exakt var vinerna kommer att hamna prismässigt när de nu släpps på den svenska marknaden men utifrån vad de kostar i Danmark gissar jag en dryg tvåhundring för Klasika-vinerna och en hundring till för Antika.


tisdag 2 augusti 2016

Instagram, vinarslen och Milan Nestarec

                                                  Ett gäng unga naturvinsentusiaster

I förra veckan avslutade jag mitt Instagram-konto temporärt. Just då kändes det som jag fått nog av den grejen. Visst kommer det kommentarer ibland och alltid snabb respons men när fördes det en intressant diskussion där senast. Sedan kom jag på att det faktiskt är kul att slänga lite käft och snabbt få ut en tankegång i flödet. Men fortfarande saknar jag de diskussioner som emellanåt dök upp i bloggosfären. Och jag började fundera en del hur frånvaron av ett resonerande kring vinerna vi dricker påverkar upplevelsen. Det blir väldigt mycket "stunning", "juicy", "vuxenläsk", smileys och annat. Egentligen har Piu Rosso-Niels redan sagt det som behöver sägas i ämnet. Niels pekar ju, trots sin kritik, också på att det faktiskt går att använda Instagram på ett meningsfullt sätt och det instämmer jag till fullo i.

Här kommer ändå några problematiserande tankegångar. Egentligen handlar de kanske mer om frånvaron av andra kanaler än om Instagram i sig. Häromveckan var jag i Köpenhamn och besökte en av byens hippare vinbutiker. Eftersom jag inte är en Garth Hudson-look-a-like ansåg innehavaren att jag behövde en föreläsning om det här med naturviner. Hans kunnande gav inte intrycket av att matcha hans arrogans. Föreläsningens slutkläm handlade om att det allra bästa med naturviner var att det gjorde terroir-begreppet helt överflödigt och ointressant... Här handlade det om vinmakarens signum i centrum...

Smaka på det uttalandet. En helt rotlös vinkultur. Rend mig i traditionerne. Dränk mig i likes, tummar, smileys och stunning, juicy gamayvuxensaft.

Naturligtvis står det var och en fritt att ha en åsikt och även att uttrycka den. Även på Instagram. Men jag ser en koppling mellan ett sådant uttalande och ett SM-klimat som verkligen inbjuder till ytlighet.

Jag ska också ta och granska mig själv och det är inte riktigt lika kul... I vintras provade jag några av Milan Nestarecs viner på en provning i Köpenhamn. Jag blev sådär omedelbart förtjust i grejerna och beställde hem två lådor. Under en period var Nestarecs viner stående inslag i min Instagram-aktivitet. Vilket ju såklart väckte andras nyfikenhet... Jag fick ett par kommentarer kring detta från en bekant, hur lätt det är att ge följare intrycket av att det handlade om något alldeles särskilt. Och det var det ju på ett sätt. Jättekul viner i en helt egen stil. Lätt att bli förtjust i. Men kanske också lätt att tröttna på.

Det blev aldrig någon blogpost om Milan Nestarec och hans viner. Ett sådant hade kunnat sätta in dem i ett sammanhang och ge perspektiv. Jag hade t ex kunnat berätta att Milan Nestarec gått i lära hos Ales Kristancic (Movia). Kanske hade jag börjat fundera över det faktum att jag inte skrivit om Movias viner sedan 2009. Som av en händelse såg jag faktiskt några Movia-flaskor i mitt Instagram-flöde idag men när hände det senast?  Och ska jag vara helt ärlig så har jag större behållning av Kristancics viner än av Nestarecs. För mig blev det en nyttig påminnelse om att inte glömma bort rötter och sammanhang.

Jag funderar också lite på om en ytlig diskussion kan ge oss just ytliga viner...  Etiketten blir lika viktig som innehållet.

Äh, jag vet inte vart det här leder. Kontentan är väl mest att jag saknar klimatet från vinbloggarnas storhetstid. Är det någon som kan peka mig i riktning mot något sammanhang där man snackar vin i meningar som är längre än tre ord är jag tacksam

tisdag 26 juli 2016

2013 Economou Estate Assyrtiko

Jag har haft förmånen att prova tre olika viner från  Economou Estate och idag öppnade jag ett fjärde. När jag provade det vita/orangea 2009 Thraspatiri Vilana gick tankarna till både Jura och traditionellt makad vit rioja. Det röda 2006 Crete fick associationerna att dra till såväl pinot noir som nebbiolo och faktiskt grenache. När det gäller 2014 Liatiko rosé så var det ett vin helt för sig själv, åtminstone som rosévin betraktat. Ett fantastiskt rosévin som jag verkligen rekommenderar den nyfikne att prova, en unik upplevelse väntar. Inte det minsta konstigt men helt eget och väldigt bra.

Så till kvällens vin, 2013 Crete Assyrtiko. Jag har provat en hel del assyrtiko det senaste åren, de flesta från Santorini men också något exempel från Makedonien. Jag har förstått så mycket som att assyrtiko är en terroirförmedlaare av rang för vinerna skiljer sig väldigt mycket åt utifrån växtplats. Jag kan absolut ingenting om Kretas olika terroirer men känner mig ändå rätt säker på att när det gäller kvällens vin så är det främst en egensinnig vinmakares röst som talar.

Vinet är djupt guldgult och har en verkligen mäktig doft. Den är inte helt enkel att plocka isär i mindre beståndsdelar och det bär mig nästan emot att ens försöka. Det är liksom en odelbar helhet som presenteras. En helhet som direkt kickar igång lustcentrat. Det känns dock tydligt att vi har med sent skördade druvor att göra, lång tid på jästfällningen och vinet har garanterat haft tid på sig att stifta bekantskap med insidan på en barrique. Det känns verkligen lyxigt med kanderade citrusskal, bergamott och honung.

Trots att jag gissar på hög fruktmognad håller sig alkoholen på rimliga 13.5%. Smaken är också den fyllig och kraftfull med citrus och honung. Syrorna ligger mjukt inbäddade men friskar upp och balanserar. Avslutningen är lång och komplex med en lätt strävhet.

Inte heller här får jag associationer till något annat. Det här är ett helt eget uttryck av assyrtiko och en unik vinupplevelse. Oinofilia importerar.

onsdag 20 juli 2016

2015 Nicolini Piccola Nera

Kontemplationsvin brukar användas som benämning på viner som inte passar till mat, Och visst är tanken tilltalande - att sitta där med ett glas moget portvin och tänka ut djupsinnigheter. Fast egentligen har väl den typen av vin egentligen den precis motsatta effekten ?

I ikväll dricker jag ett vin som definitivt inte passar in på den gängse definitionen av ett kontemplationsvin. 2015 Nicolini Piccola Nera inte bara passar till mat, det kräver tilltugg och det rätt högljutt. Däremot är kraven som ställs inte särskilt noggrant definierade. Det går bra med det som finns, men gärna något salt och fett.

Det första jag tänker när jag dricker vinet är att sådana här vinet förmodligen alltid funnits men att de tills helt nyligen konsumerades lokalt och sällan kom på flaska. Vinvärlden har onekligen blivit bra mycket roligare under 2000-talet. Samtidigt är det nog så att om det här vinet hade kommit från Jura och haft ett tecknat djur på etiketten så hade det knappast gått att hitta annat än för en liten utvald klick. Nu lär ju det här ändå aldrig kunna komma ifråga som kioskvältare ändå.Men visst råder det en viss likriktning trots all mångfald.

Nåväl. Nicolini är en liten producent. Väldigt liten. Man har en dryg hektar vinmarker på lerjordarna strax sydost om Trieste, i Muggia. Här odlar man inhemska druvsorter som refosco, vitovska, malvazija borgogno och piccola nera. Produktionen är traditionell med spontanjäsning, mestadels lagring på stora fat, man använder minimalt med svavel och filtrerar inte. Och bäst av allt, vinerna säljs till högst rimliga priser.

2015 Piccola Nera är ett rosévin som vinifierats precis som Nicolinis vita viner - med ett till två dygns skalkontakt. Doften är verkligen frisk med äppeltoner, viol, röda bär och mineraler. Smakmässigt har vi en munrensare av rang där aromerna går ingen. Syran är frisk och tanninerna lätt och smärgelduksfina. Riktigt läcker, nästan parfymerad eftersmak där de blommiga inslagen hänger kvar.

Apropå kontemplationsvin, skulle det kunna vara så att den här typen av enkla bondviner är bättre för tanken än mera elaborerade saker. Ju mer sofistikerat ett vin är desto mer uppmärksamhet kräver det och lämnar inte så mycket utrymmer för annan tankeverksamhet

Med tanke på den minimala produktionen ska man nog inte kontemplera alltför mycket innan inköp. Finns hos Cibi&Vini.

söndag 29 maj 2016

2009 Economou Estate Thraspatiri Vilana


Det är inte så ofta det händer,  och det går allt längre mellan gångerna, att man får de där vinupplevelserna som flyttar ens gränser och sätter en ny standard.Häromdagen fick jag en sådan upplevelse. Naturligtvis spelade omständigheter och sammanhang in i bilden och bidrog till upplevelsen men faktum är att vinet ifråga fungerar precis lika bra på min hemmaplan

Vinet jag talar om är 2009  Thraspatiri Vilana från Economou Estate på Kreta. Producenten Giannis Economou har varit igång i dryga tjugo år. Odlingarna ligger på en högplatå cirka 600 meter över havet och de flesta av stockarna är riktigt gamla. Källararbetet är föredömligt återhållsamt med en liten dos svavel på en del av vinerna är enda eftergiften (om det nu är att betrakta som en eftergift?). Economou arbetar nästan uteslutande med inhemska druvor.

Thraspatiri och vilana är exempel på kretanska druvor och cuvéen består till 60% av den förstnämnda och 40% av den sistnämnda. Vinet har en djupt guldgul färg med en väldigt speciell lyster. Ett vackert vin. Direkt vid öppnandet domineras doften av citrus, framförallt kanderade citronskal och lite oxidativa drag. Väldigt ren och frisk. Med lite tid dyker det upp stenfrukt, hasselnötter och mineraltoner.

Smaken är fyllig, med kraft och pondus, utan att vara det minsta tung och är en nära nog perfekt pendang till aromerna. Munkänslan är lite oljig, syran frisk och penetrerande. Lång elegant och komplex eftersmak med mer av den speciella mineraliteten,  lite bitterhet och lätt strävhet.

Det här är en stor vinupplevelse som inte låter sig fångas i några torftiga smaknoteringar. Vid första provningen var jag helt uppfylld av vinet och så fokuserad av upplevelsen att jag inte gjorde minsta ansats till att analysera. Det som kanske fascinerar mig mest nu är spänningen som skapas mellan tillsynes motsägelsefulla komponenter t ex den lite oljiga strukturen och den superfriska syran. En av årets största vinupplevelser såhär långt. Jag behöver väl knappast påpeka att jag är extremt nyfiken på att prova fler viner från Economou.

Importeras av Oinofilia

söndag 8 maj 2016

2012 Tatsis Winery Roditis Unfiltered


Ett av de mest fascinerande grekiska viner jag provat, och förmodligen det jag druckit flest flaskor av, har jag av någon anledning inte bloggat om. 2012 Tatsis Roditis är ett orangevin som haft en månads skalkontakt och legat ett år på fat. Tatsis arbetar biodynamiskt och detta vinet är dessutom osvavlat.

Färgen är mörkt orange och lite lätt grumlig. Doften är typiskt "orange" med apelsinskal, persika, aprikos och torkad frukt. Här finns ett animaliskt stråk, honung och kryddor. Smaken är helt bentorr, rik och fyllig. Bra syra och kännbara tanniner. Lång, god eftersmak med kryddig avslutning.

2012 Tatsis Roditis är ett verkligen spännande och eget orangevin med massor av karaktär. Ett par flaskor jag öppnat har inte riktigt tålt att stå öppna men denna flaskan klarade en natt i kylen utan minsta problem. Finns i Köpenhamns bättre vinbutiker och hos Oinofilia

Stergios Tatsis besöker för övrigt Köpenhamn och Stockholm i nästa vecka. På torsdag den 12/5 gästar han Terroiristen i Köpenhamn, på fredag 13/5 häller Stergios vin på Gaston Vinbar i Stockholm. Turnén avslutas med provning och Winemakers dinner på Spisehuset i Köpenhamn. Missa inte detta tillfälle att prova Tatsis fantastiska xinomavroviner och att möta en verkligen dedikerad vinmakare. Och se för guds skull till att få ett glas roditis.

söndag 14 februari 2016

KIck out the jams


Det är helt klart för lite MC5 på vinbloggarna. Och inte bara där. Det behövs någon som ställer frågan "Are you gonna be part of the problem or part of the solution?" i alla möjliga sammanhang. Den svenska vinscenen är kanske inte det viktigaste sammanhanget men likväl är den något som tar en en hel del av mina tankar.

Det var ett par texter av Alf Tumble i förra helgens DN som fick mig att börja tänka på MC5 (länk till text 1 och text 2). Tumble skrev om att Systembolagets utbud var likriktat och att mycket av det spännande som just nu händer i vinvärlden inte når bolagsbutikernas hyllor. Först tyckte jag det var lite kul att läsa uppräkningen av de spännande grejerna som saknas. Det speglade nämligen rätt precis vad jag provat, druckit och bloggat om under de senaste åren. Rätt snart fann jag läsningen mest tröttsam.

Naturligtvis har Alf Tumble rätt i sak. Problemet är att texter som dessa inte kommer att ändra någonting. För oss som är vinnördar slår han in redan inslagna dörrar. För den som inte är rejält insatt i vin så säger termer som "vinerna från Friulien", "de krispiga vita vinerna från Grekland" eller "det lika antika som trendiga vinet Methodé Ancestrale" inte särskilt mycket. Jag tror också att uppmaningen till läsarna (eller är den riktad till Systembolaget?) om att slänga skygglapparna och ge sig ut och leta mest väcker frågan "Leta vardå? ". Tanken på att beslutsfattarna på Systembolaget skulle säga "Ok Alf Tumble, tack för tipsen. Vi fixar till det" känns väl inte heller särskilt sannolik.

Så, hur skulle nu en vinskribent som ville vara en del av lösningen snarare än en del av problemet handla. Tja,  först och främst borde man inte nöja sig med att bevaka det som säljs via monopolet. Lär istället läsarna hur man handlar vin på nätet, tipsa om bra näthandlare och intressanta grejer som inte når de svenska butikshyllorna. Utmana lite. Våga nåt

Jag skulle också vilja se vinskribenter som gav sig ut och besökte de lite udda vinområdena. Besök Jura, Savoien, Santorini, Moravien, Carso eller Vipavska Dolina. Sätt in vinerna i ett sammanhang, berätta om druvor, odlare, område, traditioner. När jag skriver detta tänker jag också, visa lite passion, våga lämna den trygga kammaren, skriv texter som visar lite hjärta.


Sedan skulle jag också vilja läsa betydligt fler granskande texter. Kolla hur Monopolet sköter sitt uppdrag men nöj er inte med att tycka en massa. Plocka fram fakta att ställa mot Monopolets självförhärligande kampanjer. Löst tyckande och förnumstiga uppmaningar har aldrig lett till någon förändring.