På kul hade jag packat in flaskorna i folie och ber MSÄ skänka upp. I det vänstra glaset hamnar ett gult, inte helt transparent vin. I det andra går vinet åt det färglösa hållet med svagt gröna reflexer, så det är inte svårt att sluta sig till vilket som är ungt och lite äldre. Det ljusa vinet bjuder på en friskt citrussyrlig, blommig doft med en tvist av honungsmelon. Mest markant är mineraliteten: snustorr och kalkhaltig. MSÄ landar förståeligt nog i grüner veltliner-land innan hon på tredje försöket är framme vid chardonnay från Chablis. Smaken går i samma synnerligen friska stil. Syran får så när tungan att skrynkla sig i munnen, men på något sätt balanseras det supersura godiset upp av fruktigheten och en munter sprits. Som ett riktigt syrligt, hårt grönt äpple, komplett med en liten beska från skalet. Cleant, som sonen vill ha sitt gitarrljud.
1er Crun borde förstås vara i en helt annan komplexitetsklass än Petit Chablin, gjord som den senare är för okomplicerat och bekymmerslöst drickande. Doften hos det förra är förvisso djupare och rymmer fler nyanser. Förutom citrussyran och mineralerna finns det här en sötsyrlig ton av mognare äpplen, rent av lätt ankomna. Här finns också en avrundad, fet smörighet som saknas i Petit Chablin. Släktskapet mellan de båda vinerna är tydligt och då skulle väl Vaillons snarast vara en äldre, mer sofistikerad kusin. Men i den första kontakten med smaklökarna finns där en störande, dominerande efterbeska, en oönskad och otrevlig effekt jag minns från förra gången jag provade Vaillons för något år sedan. Spontant föredrar vi det enklare vinet till maten, ugnsstekt forell med kokt potatis och en sås på crême fraîche och turkisk yoghurt i vilken jag kommit ihåg att klippa ner de där små gröna dilliknande vipporna som finns i toppen av fänkålen.
Efter sådär en kvart i glaset börjar det ändock hända grejer med 1er Crun. Den blir mer harmonisk, beskan sjunker undan. Jag karafferar och den gynnsamma utvecklingen fortsätter under kvällen. Syran förblir markant, men frukten framträder allt mer och framför allt den mångfacetterade doften blir mer intrikat och lockande. Jag tänkte från början att den relativa plattheten berodde på att vinet blivit överårigt, men nu tänker jag tvärtom att det har livet i behåll. Efter ett par dygn åter i flaskan lever det fortfarande och har alla kännetecken på ett förnämligt matvin. Den flaska som nog finns kvar någonstans i källaren ska få ligga där något år till tror jag.
Inte vet jag vad en 1er Cru bör leverera, och 2001 Vaillons gör det förmodligen inte fullt ut. Det var ett reaköp för några år sedan som vid första kollen inte tycktes slå så väl ut men som jag nu inte kan gräma mig över. Kanske kostade det mig 130 spänn flaskan eller nåt. Men i en jämförelse framstår Brocards Petit Chablis för 99 pesos som ytterst sympatiskt och användbart, och visst förtjänar det en plats på kritikernas topplista. Även om det är gjort för att konsumera ungt borde det kunna bli mer avrundat om det får några år på nacken.
3 kommentarer:
Härligt med vin som levererar, speciellt som det inte är något legendariskt år i regionen precis. Jag drog samma slutsats som du angående lagringsdugligheten hos Chablis när jag korkade upp en 1997 Vaillons från Dauvissat för ett par månader sen och möttes av sylvassa syror (men förstås också härliga svamp och tropiktoner). Missa inte Chablisienne-släppet 1 feb!
/Erik
Kul jämförelse. På din beskrivning låter 01:an som något jag skulle kunna gilla. Av någon aledning så längtar jag aldrig efter Chablis trots att jag gärna dricker det.
Erik! Tack för tipset om Chablisienne, ska hålla ögonen öppna.
Ingvar! Det är precis så med chablis, vet inte riktigt varför. För min del tror jag det har att göra med att jag inte tycker jag finner rätt tillfällen, typ det är ju inte så ofta man äter skaldjurstallrik. Det blir som lite märkvärdigt. Men det behöver det ju inte vara - de här vinerna, var o en på sitt sätt, var utmärkta matviner som skulle passa till mycket. O som sagt, när de väl var i glasen var det kul att dricka dem.
Skicka en kommentar