söndag 10 februari 2013

Allt är Mikael Mölstads fel...

.. tänkte jag när jag vaknade med en prydlig betongkeps.

Häromdagen hävdade jag i en mail-diskussion bestämt att man bör dricka upp sina ekmonster själv. Inte lämna tillbaka dem till SB med hänvisning till korkskada eller sälja dem på andrahandsmarknaden. Ungdomligt (nåja) oförstånd kommer man bäst tillrätta med genom lite självflagellation. På med tagelskjortan och botbälter, korka upp och drick. Det kommer att kännas bättre sen. Om inte imorgon så längre fram.

Fredagens flaska införskaffades i slutet av mitt mera seriösa vinintresses första fas, när jag fortfarande hade min barnatro kvar, läste Mölstad och Kronstam med viss behållning och med ett visst förtroende. Jag lät Allt om Vins årliga genomgång styra mina inköp.  När Mölstad gästade hemstadens munskänkssektion och höll en syrah-provning var jag där. Minns jag rätt så imponerade vinerna mer än provningsledaren. Dock letade jag upp viner från några av producenterna som presenterades på provningen. Nu är jag framme vid den sista flaskan ur den samlingen...

2005 Qupé Syrah Nielson Vineyard har onekligen tappat en del färg sedan förra provet. Nu gär det i en lite matt, märkligt brunviolett nyans.  Doften är direkt avtändande.  Här finns en del intressanta, mogna syrah-drag men alkoholen tar över och det känns som att sniffa på en inhalator. Ett starkt inslag av träkol för tankarna till bourbon. Smaken är inte heller kul. Det blir för tungt och svulstigt med mycket söt frukt, hög alkohol och en avslutnig som får det att svida i munnen. Det tar emot att ta en klunk till. Eftersom jag är ute efter bot och bättring så blir det ändå några glas. Men sedan tar det stopp. Det får faktiskt finnas gränser för vad man utsätter sig för. Även som självspäkare. Det här är verkligen inte min grej utan det får bli en sällsynt vaskning. En slank La Maggiorina från Le Piane fick rycka in och ställa allt tillrätta.

Man kan väl bara konstatera att det hänt en del med den egna smaken på fem år. Jag tror dock inte att jag hade gillat den här flaskan på den tiden heller. Däremot tänker jag att det har rätt stor betydelse på vem man lyssnar på när det gäller att hitta sin väg i vindjungeln. Man kan lyssna på gurus som hävdar att deras väg är den rätta och inser man inte det är man vilse. Eller så kan man diskutera med lite mera ödmjuka spelare som kan hjälpa en att själv hitta fram





3 kommentarer:

Ruso sa...

På en restaurang i Santa Barbara smakade vinet helt förträffligt. Några år senare i en "duell" med Simon Maye Syrah Vielle Vignes, så tyckte tyckte jag bättre om schweizaren. Jag var dock ensam om det. Det är en stilfråga. Däremot skulle jag inte vaska Qupe. Den funkar med rött kött, tycker jag nog allt.

Ingvar Johansson sa...

Mycket smakar bättre på plats... Jag har provat flera andra av Lindquists viner och gillat dem betydligt bättre än detta. Visst handlar mitt ogillande i rätt stor utsträckning om stil men inte enbart.

Ruso sa...

Jag har för mig att Nielsen var ett tillfälligt parti druvor som han kom över. Jag vet inte om det blev fler årgångar.